Kan vi lita på SSF-ledningen?
 
Publicerat 2008-10-19 (av Basti Naumann)

Svenska Sportskytteförbundet har som bekant låtit påskina att de med stort hjältemod stridit som lejon mot blyförbud och blyskatt. Ni som har hängt med i Kretsnytt.se’s spalter vet att sanningen är en annan. SSF-ledningens ryggmärgsreaktion har varit att kasta sig på rygg och acceptera överhetens påbud. Sparkande och skrikande har de med största motvilja låtit Svenska Pistolskytteförbundet släpa dem bort från sin riskabla ryggposition, som dessutom utgjorde en fara även för oss övriga.

Här om dagen påpekade en elitskytt för mig att man självklart borde kunna kräva av SSF-ledningen att den ställer sig på vår sida gentemot myndigheten, utan att man ska behöva övertala dem till det. Men dessutom är det så, att SSF-ledningen till sitt förfogande har kanaler som SPSF saknar. SSF är medlem i Riksidrottsförbundet, och som sådan har de tillgång till Svenska Olympiska kommittén. SSF-ledningen har såväl formella som informella kanaler till dessa institutioner. Men har de använt sig av dem? Icke.

SSF-ledningen borde ha förklarat för Riksidrottsförbundet att skytteorganisationerna har över 100 000 medlemmar, varav många ungdomar, och de borde påminna SOK om att skyttet är en huvudgren som i förhållande till sin storlek ofta tar hem flest OS-medaljer. Det hade stärkt vår sak oerhört, om vi hade haft RF och SOK bakom ryggen, när politikerna försökte att med ett penndrag förinta skyttesporten.

Men hörde vi så mycket som ett pip ifrån SSF-ledningen? Nix. Den hukade sig i bänkarna, och menade att det är ouppfostrat att sätta sig upp mot överheten. Hittills har vi trots detta klarat oss med en hårsmån. Men som tidningen Vapenägaren påpekar, är faran långt ifrån över när det gäller blyskatten.

Vi jägare och tävlingsskyttar måste stå enade i den rådande hotsituationen. Alla måste solidariskt bära sin del av bördan, alla måste stå arm i arm när nästa angrepp kommer. Kan vi lita på att SSF-ledningen kommer att göra det? Tja, vi kan ju alltid hoppas. Men spåren förskräcker, som haren sa när han avböjde invitationen till vargens håla.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Ett vinnande koncept modell SSF
 
Publicerat 2008-05-17 (av Basti Naumann)

Linda Andersson, fast anställd som sportchef i Svenska Sportskytteförbundet, har en krönika i varje nummer av Sportskytten, under den fasta rubriken ”Elitsatsning”. I senaste numret presenterar hon sin sedvanliga pytt i panna av åsikter och synpunkter. Men ett av hennes budskap sticker ut kraftigt: Linda Andersson förkunnar att hon vet hur man tar en OS-medalj!

Hon skriver så här: ”I förra numret av Sportskytten stack jag ut hakan och berättade lite om vad jag vet är ett vinnande koncept för att ta medalj på VM och OS.” Linda tror inte – hon vet!

Hennes koncept är dock knappast särskilt genialt: ”Träning, träning och åter träning”. Tittar man i föregående nummer, som hon refererar till, så finner man att hon där ägnar sig åt att gnälla på de elitskyttar som envisas med att bedriva studier eller arbeta för brödfödan, vilket inkräktar på deras träning. Hon ser med förakt på dessa bortskämda trygghetsnarkomaners ”blajande” om jobb och studier. Linda anser att de borde leva mer asketiskt, och inte tänka så mycket på sin civila framtid. Vilket alltså sägs av en avlönad och fast anställd tjänsteman på Svenska Sportskytteförbundet, vars lön finansieras med de bortskämda skyttarnas medlems­avgifter och skattepengar.

Linda anser att skyttarna bör ”leva för drömmen att en dag stå på pallen i ett olympiskt spel”, och hon utlovar ”mycket roligt på vägen”. Men vad händer sedan, när drömmen är slut, antingen man fått någon OS-medalj eller inte? Hur ter sig livet för en 40-årig före detta elitskytt som står i kön på Arbetsförmedlingen, utan vare sig utbildning eller yrkeserfarenhet?

Om detta tiger Linda Andersson som muren. Det enda konkreta hon har gjort för sina elitskyttar, det är att utöka antalet heltidsanställda tjänstemän på Svenska Sportskytte­förbundet.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

En kabinettsfråga
 
Publicerat 2008-05-16 (av Basti Naumann)

I Sportskytten nr 2-2008 har Kerstin Bodin en ledare i vilken hon skriver om bildandet av Skyttesportförbundet. Det nuvarande Sportskytteförbundet ska inte upplösas, som det ursprungligen var tänkt, utan fortleva i sin nuvarande form. De övriga två, FSR och Skytte-UO, ska upplösas och uppgå i SSF, som sedan byter namn till Svenska Skyttesportförbundet. Men trots allt är förändringen av SSF ändå så stor att saken måste beslutas på SSF’s förbunds­möte. Inför detta beslut är Kerstin Bodin full av tillförsikt. Hon avslutar sin ledare: ”Något annat än ett rungande JA är ett stort misslyckande.”

Nu är det förvisso så att Kerstin Bodin har en mycket dimmig uppfattning om vad en ”ledare” är för något. Att den som skriver en ledare talar för hela sitt förbund, och att orden därför måste vägas på guldvåg, det förstår hon inte. Men det hon skriver är ändå av ett visst intresse. Formuleringen ”Något annat än ett rungande JA är ett stort misslyckande” är starkt värdeladdad.

Ordalydelsen måste rimligtvis innebära att förbundsstyrelsen därmed menar att den inte nöjer sig med den två tredjedels majoritet som enligt stadgarna fordras för ett sådant beslut, utan att den fordrar ett näst intill enhälligt beslut för att gå vidare med sammanslagningen.

Det som Kerstin Bodin och hennes styrelse därmed i praktiken gör, är att ställa så kallad kabinettsfråga. Det innebär att den verkställande församlingen framlägger ett förslag inför den beslutande församlingen, och att man anser frågan så viktig, att om man inte får sin vilja igenom, så avgår man omedelbart. Och i det här fallet nöjer sig styrelsen inte med betyget godkänd, man fordrar ”MVG”, mycket väl godkänd.

Om årets förbundsmöte i SSF inte ger sin styrelse mer än den formellt nödvändiga majoriteten, då betraktar alltså Kerstin Bodin och hennes förbundsstyrelse detta som ”ett stort misslyckande”. Och om förbundsstyrelsen misslyckas grovt i en så stor fråga, då finns det bara en sak att göra: Avgå.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Glöm aldrig 2004
 
Publicerat 2008-03-28 (av Basti Naumann)

Enligt Internationella Sportskyttefederationens tidning ISSF News har universitetet i Vitryssland gjort en studie gällande åldersfördelningen bland aktiva elitskyttar. Analysen omfattar 14 500 starter i WC, VM och OS under åren 2004 till 2007.  De vanligaste åldrarna för elitskyttar ligger mellan 31 och 35 år, det vill säga inom det som brukar kallas den yngre medelåldern. Bland dem som erövrat mästerskapstitlar skiljer det 39 år mellan den yngste och den äldste. Den yngste var 16, och den äldste var 55. Det är sedan länge väl bekant att skyttar når toppen av sin karriär vid jämförelsevis hög ålder, och nu är det alltså statistiskt belagt.

Bland dem som har kvalificerat sig till årets OS är kanadensiskan Susanne Natrass äldst. Hon är 58 år, och tävlar i trapskytte. På pistolsidan finns ryssen Kokorev, 49 år. Detta faktum påminner osökt om det debacle som drabbade svenskt pistolskytte inför OS 2004.

Ingen svensk hade kvalificerat sig för deltagande i OS 2004, men Ragnar Skanåker var då fortfarande aktiv på elitnivå, och var officiellt rankad som Sveriges främste fripistolskytt. Med anledning av detta erbjöd Internationella Sportskyttefederationen Skanåker ett så kallat wild card till OS.

Svenska Sportskytteförbundets styrelse beslutade med överväldigande majoritet att acceptera ISSF’s erbjudande. Trots detta blev det avslag hos Sveriges Olympiska Kommitté. Enligt uppgift var SOK’s inofficiella kommentar till beslutet att ”vi ska inte skicka pensionärer till OS” (Skanåker skulle fylla 70 i juni 2004).

Denna uppenbara åldersdiskriminering framstår som än mer flagrant mot bakgrund av Vitrysslands universitets studie. Skanåker skulle förvisso ha blivit den äldste OS-deltagaren 2004, men hans ålder skulle inte på något sätt ha framstått som anmärkningsvärd, i synnerhet med hänsyn till hans dokumenterade skjutskicklighet.

OS 2004 kunde ha blivit Skanåkers åttonde, vilket skulle ha gjort honom historisk. Svenskt pistolskytte skulle ha fått ett ovärderligt lyft och en enorm publicitet. Att den chansen avsiktligt förstördes, det tänker åtminstone inte jag glömma i första taget.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Här har ni problemets lösning, SSF!
 
Publicerat 2008-03-10 (av Basti Naumann)

Jag har gått hårt åt Svenska Sportskytteförbundets ledning för deras totala inkompetens på pistolsidan, och det tänker jag fortsätta med. Målsättningen är att återuppliva sportskyttets pistolgrenar ur dess påtvingade törnrosasömn. Jag kommer inte att sluta hacka på SSF’s navelskådande dignitärer förrän den målsättningen är uppnådd. Det svenska pistolskyttet har en gång i tiden haft skyttar i världsklass, och jag vägrar acceptera Svenska Sportskytte­förbundets inställning att det skulle vara omöjligt att återigen få se en svensk pistolskytt bestiga den olympiska prispallen.

SSF tycker säkert att jag bara klagar och gnäller, men inte har något positivt att komma med. Ingenting kan vara mer felaktigt. Det finns hur många goda idéer som helst, färdiga att plocka, som mogna frukter. SSF-ledningens största försyndelse är inte deras inkompetens och idéfattigdom, deras värsta förbrytelse är den konsekventa blockeringen av alla utifrån kommande goda idéer, som förgäves knackar på pistolsektionens reglade och barrikaderade dörr.

En av Ragnar Skanåkers många goda idéer är att SPSF ska ta hand om SSF’s pistolsektion. Detta låter radikalt intill omöjlighet, men faktum är att den modellen redan är väl beprövad internationellt. En liknande förbunds­uppdelning som den Sverige har, mellan sportskytte och nationellt skytte, finns även i andra länder, exempelvis Australien och Sydafrika. Där har man på ett mycket smart sätt utvecklat samarbetet mellan de två förbunden. Sport­skytte­­förbundet har det formella, inter­nationella ansvaret gentemot ISSF och IOK för alla sportskytte­grenar, men vissa av sina grenar har sportskytte­förbundet lämnat ut på entreprenad till det nationella skytte­förbundet. Därmed samarbetar de båda förbunden intimt, och använder sina resurser gemensamt på ett effektivt sätt, samtidigt som var och en bevarar sin särart och sitt själv­bestämmande.

Enligt den modellen skulle SPSF kunna överta den praktiska driften av sportskyttets pistol­grenar. Vi skulle kunna sköta hela pistol­sektionen och arrangera alla tävlingar inom Sverige, via våra kretsar och föreningar, som har en avsevärt större kapacitet jämfört med SSF. Vi skulle också kunna administrera och organisera våra pistol­skyttars inter­nationella tävlings­verksamhet. Samma modell skulle kunna tillämpas av FSR och SkytteUO i fråga om inter­nationella gevärsgrenar (i stället för att låta dessa två väl fungerande förbund uppslukas av SSF och försvinna spårlöst).

Det finns alltså goda, konfliktfria lösningar på problemet med sam­ordning av Sveriges fyra stora skytte­förbund. Entreprenad­modellen tillvaratar alla goda sidor av en samverkan, och eliminerar alla dåliga. De nuvarande, väl beprövade, organisationerna kan bevaras intakta, i motsats till det kaos som skulle uppstå vid en total samman­slagning, då allt ska ställas på huvudet och pressas in i en ny form, som ingen ännu vet hur den kommer att se ut, och framförallt hur, och om, den kommer att fungera.

Om SPSF tog hand om allt pistolskytte, skulle sportskyttets pistolgrenar få ett kraftigt uppsving. Marschen mot de olympiska spelens prispallar skulle kunna startas på allvar. Det enda som behövs är att Svenska Sportskytteförbundets ledare avstår från sina krav på den totala makt över allt skytte i Sverige, som de så hett eftertraktar. Tyvärr är det svårt att resonera sakligt med dem som redan känner maktens sötma i munnen. Men dessa personer är ett litet fåtal. Om de kan förmås att avgå, kommer organisationsfrågan att snabbt lösas.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Dubbla budskap från SSF
  
Publicerat 2007-10-07 (av Basti Naumann)

I Nationellt Pistolskytte nr 3-2007 drar såväl förbundsordföranden Anders Björck som Mike Winnerstig streck under det skräckfyllda äventyr som Mike kallar en ”nära döden-upplevelse”, vilket det faktiskt var, om man talar om Svenska Pistolskytteförbundets liv.  Strecket innebär långt ifrån att vi är säkra för alltid. Förordningar och regler vimlar av kryphål, som kan utnyttjas av politiker som inte gillar vår verksamhet. Om opinions­vinden vänder till vår nackdel, kan vi bli tvingade till fler politiska strider framöver.

De olika skytteorganisationernas sätt att hantera frågan är därmed alltjämt av stor betydelse. Därför tycker jag det är klart relevant att lägga upp sanningen på bordet gällande vad som faktiskt hände under kampen mot blyförbudet. Den enade front som de officiella skildringarna ger sken av, var minst sagt en sanning med mycket stor modifikation.

På den sista sidan i Sportskytten nr 4 hade SSF’s general­sekreterare Göran Nygren en kommentar till det (delvis) slopade förbudet mot bly i ammunition. Han formulerar sig så självbelåtet att man får intrycket att Svenska Sport­skytte­förbundet, under ledning av honom själv, har kämpat redligen och på egen hand lyckats avvärja hotet om blyförbud.

Nu var det faktiskt så – och detta är väl dokumenterat – att såväl SSF som FSR/SkytteUO så sent som år 2001 bestämt sig för att lägga sig platt inför regeringens krav på blyförbud. Från okända källor inom FSR hade regeringen fått uppgiften att Norma under 2002 skulle komma att ha blyfri 300 m ammunition till försäljning (vilket Norma kraftfullt demen­terade). Göran Nygren framförde själv vid flera tillfällen till miljödepartementet att fick SSF bara tid på sig till 2008, så skulle de utan problem kunna utveckla blyfri ammunition för de flesta kalibrar. ”Se hur fint vi löste problemet med hagel”, framhöll han, och syftade på det i stort sett värdelösa stålhaglet.

Den 22 februari 2001 hade SOS, Skytteorganisationernas Samarbetsdelegation, en uppvaktning hos miljödepartementet. SSF och FSR/SkytteUO hade bestämt sig för den ”platta” linjen. Christer Westin, som representerade SPSF, avvek från den linjen under upp­vakt­ningen, och förnekade bland annat att blyfri ammunition skulle kunna utvecklas inom rimlig tid och till rimliga kostnader. Vi kan i efterhand konstatera, att detta ingripande av SPSF’s representant blev startskottet för vårt förbunds framgångsrika kamp mot blyförbudet.

Detta initiativ uppskattades dock inte alls av SSF och FSR/SkytteUO. Efter uppvakt­ningen fick sig Christer en så rejäl utskällning av övriga delegater, att han ställde sin plats i SOS till förfogande.

Göran Nygren fick långt senare en remisshandling gällande blyförbudet, som han rakt av och utan kommentarer godtog och undertecknade (finns diariefört). Efter hårda protester från SPSF gick han med på att även underteckna ett gemensamt och av SPSF formulerat remissvar, där SOS kraftfullt invänder mot blyförbudet. Det finns alltså två diarieförda handlingar enligt vilka Göran Nygren först godkänt blyförbudet, och omedelbart därefter invänt mot det.

Sammanfattningsvis var det alltså så, att SSF och FSR/SkytteUO under lång tid godtog blyförbudet, och kritiserade Christer Westin hårt för att han var ”ouppfostrad” nog att kämpa emot. De tre övriga skytteorganisationerna förlitade sig på lösa rykten om produktionsklar blyfri ammunition, och ansåg att ingenting behövde göras. Det tog flera år innan de insåg faran, och motvilligt gick med på att motarbeta blyförbudet.

Jag hoppas innerligt att de övriga skytteorganisationerna har lärt sig sin läxa. Men jag är långt ifrån säker på den saken.

Basti

 

Göran Nygren lovade att senast 2008 ta fram ett blyfritt alternativ till bland annat dessa små välbekanta gynnare. Av detta blev det aldrig annat än tomma ord. Inte ens ett användbart blyfritt hagel har han fått fram. (Stålhaglet är värdelöst som tävlings­ammunition.) Det enda förbund som åstadkom något konkret var SPSF, genom de båda ingenjörerna Christer Westin och Jan Kjellberg, som tog fram ett väl fungerande alternativ för grovkaliber och fick det produktionsklart flera år före 2008. Inget snack, men en rejäl verkstad, skulle man kunna säga.

-----------------------------------------------------------
  
 

Är sammanslagningen en död idé?
 
Publicerat 2007-10-07 (av Basti Naumann)

I sin ledare i Nationellt Pistolskytte nr 3 2007 summerar vår förbundsordförande Anders Björck den sammanslagning av skytteförbunden som aldrig blev av. Han anser att inga dörrar är stängda: ”Självfallet ställer vi som organisation upp på de samarbetsformer och aktiviteter som kan gagna gemensamma skytte- och jägarintressen”. Jag kan inte annat än livligt instämma i detta.

Men om vi framöver ska ha en nära samexistens, och på längre sikt kanske återigen pröva frågan om någon form av samordning, då är det enligt min mening nödvändigt att vi först besvarar en central fråga: Vad var det som gick snett? Varför kom vi inte överens? Att sopa problem under mattan, att gå runt, att låtsas som det regnar, det kan aldrig resultera i annat än ett nytt misslyckande. Därför ska jag försöka besvara frågan.

När Telia och Telenor stod inför ett samgående, var parterna ganska säkra på att det skulle genomföras. Därför gjorde man långtgående förberedelser för samordning av de båda organisationerna, såväl tekniskt som organisatoriskt. Detta innebar att ett långt­gående samarbete mellan norsk och svensk personal inleddes. I efterhand har det kommit otaliga vittnesmål om hur effektivt och friktionsfritt detta samarbete blev. Den så kallade personkemin var perfekt, såväl individuellt som kollektivt. Norrmännen och svenskarna tyckte helt enkelt om att arbeta tillsammans.

Men det var inte där som förhandlingarna fördes. Detta gjordes på högsta nivå. Hade det varit företagsledningarna som förhandlat, hade saken varit ganska snabbt avklarad. Men olyckligtvis hade båda företagen respektive stat som majoritetsägare. ”Högsta nivå” var alltså i praktiken norska och svenska politiker.

Därmed fick förhandlingarna snart karaktär av landskamp. Norrmännen blev hysteriskt rädda för att bli offentligt överkörda av ”söte bror”, som Sverige kallas av norrmännen, och Björn Rosengren blev alltmer irriterad över att han inte fick som han ville. I stället för ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” var det ”Den sista sovjetstaten” som blev slutrepliken i denna dystra saga.

Orsaken till att förhandlingarna mellan SPSF och trojkan strandade, var inte helt olik den som stjälpte den svensk-norska uppgörelsen. Det är inte bara så att de respektive medlemmarna trivs och arbetar bra tillsammans, det är ju till och med så att det i stor utsträckning är samma personer. Och det är väl ganska få som inte klarar av att samarbeta med sig själva. Förutsättningarna för en sammanslagning var alltså till det yttre mycket goda.

Men det var mellan förbundsledningarna som det kraschade. Det kunde ha gått bra, om trojkans ledare hade förankrat förhandlingarna hos sina medlemmar, som SPSF gjorde. Då hade det goda förhållandet mellan respektive medlemmar givit utslag. Men trojkans ledare agerade på egen hand, det uppstod ett prestigeladdat läge, rimliga krav från SPSF avvisades blankt, och så sprack alltihop.

Innebär nu detta att sammanslagningen för SPSF’s del är omöjlig under överskådlig tid framåt? Nej, det gör det absolut inte. Problemen finns i relationerna mellan ett fåtal personer. Löses den konflikten, kan förhandlingarna i princip omedelbart återupptas.

Jag har ju knappast stuckit under stol med vad jag anser om orsakerna till haveriet. Och jag tycker att det finns all anledning att tala klarspråk. Om Kerstin Bodin och John Landin tar de självklara konsekvenserna av sitt misslyckande och avgår, kommer förhandlingarna att kunna återupptas och framgångsrikt genomföras inom ett par, tre år.

Basti

-----------------------------------------------------------