|
Stoppa krångelnissarna! I mitten av september deltog jag i fältskjutningen Döderhultsträffen i Oskarshamn. Det var en mycket trevlig tävling, som jag varmt rekommenderar, och som jag gärna återvänder till om tillfälle ges, trots den rejäla resvägen från Sollentuna. Tyvärr stördes det goda intrycket av en arrangörsmiss som gjorde att flera skyttar – bland andra jag själv – fick träffar bortdömda, trots att de var korrekta enligt de utdelade skriftliga förutsättningarna. Misstaget var direkt orsakat av detta ständiga krånglande med reglementet, som vissa påtryckargrupper haft för sig på senare år. Mot bakgrund av detta är arrangörens misstag begripligt och förlåtligt. Beträffande antal tillåtna träff per figur, är reglementet egentligen klart och tydligt: Arrangören får ange begränsning i form av maximalt antal träff. I de skriftliga förutsättningarna fanns det alltså ursprungligen en kolumn som hette ”Max antal träff per figur”, och för varje station stod det i den kolumnen en siffra, och inget annat. Om det på en station fanns fem figurer, och det i nämnda kolumn stod ”2”, så kunde jag utan poängavdrag hoppa över två av figurerna, och skjuta två skott i vardera tre figurer. Nackdelen, som jag då frivilligt ådrog mig, var att jag på grund av ett mindre antal träffade figurer hamnade på en lägre plats i resultatlistan. Å andra sidan minskade jag risken att missa, få färre träffar, och åka ännu längre ner i listan. Klart, tydligt och odiskutabelt. Men nu har krångelnissarna ryckt in. Med hysterisk nit strävar de efter ”den sportsliga rättvisan”. Problemet är bara att denna sportsliga rättvisa alltid anpassas efter eliten, det vill säga de skyttar som har en reell chans att vinna mästartiteln. Nissarna ansåg att det var ”osportsligt” att man i ett mästerskap kunde välja bort figurer, och ändå få vara med i särskjutningen. För det första finns det ingen ”sportslig rättvisa”. Sporten är till sin natur djupt orättvis – en enda deltagare vinner, alla andra förlorar. Vem som vinner beror på hur solen skiner, hur det blåser, och om man har grälat med hustrun på morgonen. Det är inte särskilt rättvist. För det andra ställer krångelnissarna till det för oss vanliga skyttar, som aldrig ens får känna lukten av en prispall. Och vi, de ständiga förlorarna, skyttets proletärer, utgör 95 procent av alla tävlingsdeltagare, så jag kräver respekt för våra intressen. När 95 procent kommer i konflikt med 5 procent, då är det de 95 procentens vilja som ska respekteras i första hand. Med en logik som förtjänar beteckningen brännvinsadvokatyr konstaterade krångelnissarna att Skjuthandboken tillåter angivande av maximiträff, men att den inte säger något om minimiträff. Och det som inte är uttryckligen förbjudet, måste vara tillåtet. Därmed brast fördämningarna, och nissarna ryckte fram. Numera har de krånglat till ovan nämnda enkla kolumn så till den grad, att man tar sig för pannan. Nu är det inte bara maximiantal träff som anges, utan också minimiantal. Det kan alltså stå ”Max 2 min 1”. Vad det innebär, är inte alldeles självklart. Och inte bara det – det kan stå ”2+2+1+1”, och när stationschefen ska förklara vad det innebär, så blir det en hel uppsats. Det är nämligen inte alls så enkelt att man får skjuta två skott vardera i de två figurerna i målgrupp A och ett vardera i de två figurerna i målgrupp B. (Vad det faktiskt betyder, ska jag inte ödsla utrymme på här.) Risken för feltolkningar och meningsmotsättningar är uppenbar. Utöver detta har en del arrangörer för vana att på andra sätt avsiktligt trassla till skottfördelningen så att den blir svårbegriplig. Jag är över huvud taget stark motståndare till att förmågan att snabbt förstå komplicerade förutsättningar ska ge utslag i placeringen i resultatlistan. Jag är av den bestämda uppfattningen att det är skjutskickligheten, närmare bestämt förmågan att under tidspress avge snabb och säker eld mot flera olika slag av figurer, som ska vara den enda avgörande faktorn. Jag ska öppet medge, att jag är ovanligt korkad när det gäller att begripa krångliga förutsättningar. Det kan alltså invändas att jag talar för min egen sjuka mor. Må så vara, men nu har vi alltså kommit därhän att reglementets innebörd har förvanskats, och blivit så komplicerat, att det kan inträffa att en arrangör inte förstår sina egna förutsättningar. Och då tycker jag att det har gått för långt. Proletärer i alla kretsar, förenen eder! Stoppa de klåfingriga krångelnissarna! Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Pistolskyttet har
ingen framtid Svenska Pistolskytteförbundet är av tradition en konservativ och rent av trög organisation. Från första motionen om att ta upp kaliber .22 på grenprogrammet och fram till införandet gick det 20 år. Detta är inget unikt. Det finns otaliga exempel på förändringar som det tagit decennier att få genomförda. Jag vill minnas att Cyril Falck en gång i tiden fick hålla på i tio år för att få igenom en enkel justering av någon åldersgräns för juniorer. Märkligt nog anser somliga att denna tröghet är en dygd. En tidigare företrädare för SPSF sa en gång med stolthet: ”Vi har aldrig behövt återkalla ett beslut”. Det innebär alltså, att om någon kommer med en ny idé, så avslår man motionen år efter år efter år, till dess man är absolut säker på att det inte finns några oförutsedda nackdelar med idén. Att säga nej är alltid bättre än att säga ja, anser man. Den policyn innebär att idégivare ska hållas kort. Ger de upp redan efter tio års motionerande, så är det ett bevis för att idén inte var tillräckligt bra. Den attityden är naturligtvis rena döden för vilken organisation som helst. Den som har en idé, men ser framför sig ett decennium av fruktlöst motionerande på förbundsmöte efter förbundsmöte, han känner sig knappast motiverad. En sådan attityd mot nytänkare lägger sig som en död hand över organisationen. Och Svenska Pistolskytteförbundet var mycket riktigt svårt angripet av tvinsot i slutet av 1990-talet. Hade inte våra valda ombud då bestämt sig för att släppa in förändringens vindar, kunde SPSF ha blivit en blek skugga av vad det är i dag. Men nu hotar åter letargins förlamande grepp. Utvecklingen har stannat upp, och den passiva förvaltningens ande svävar åter över förbundsstyrelsen. Man skyller på att blyförbudet och organisationsfrågan sugit åt sig all energi. Men det skulle i så fall innebära att samtliga styrelseledamöter hela tiden varit fullt upptagna med att arbeta med sagda frågor. Och så förhåller det sig inte. De flesta ledamöter och suppleanter har knappast alls arbetat med bly- och organisationsfrågorna. Faktiskt är det bara ett litet fåtal nyckelpersoner som har ägnat sig helt åt dessa frågor. Dock måste jag medge att det ligger något lite i den nämnda ursäkten. Bly- och organisationsfrågorna har säkert legat som en mara över nyckelpersoner i förbundsledningen, och det återverkar naturligtvis på hela kapaciteten. Men nu är dessa frågor avklarade, och nu finns det inga ursäkter mer. Nu måste vi börja jobba konkret med radikala framtidsidéer. Sådana saknas helt. SPSF’s framtid är ett oskrivet blad. Man kan säga att så länge det inte finns några idéer, så har pistolskyttet ingen framtid. Och just nu har vi inte det. Några
exempel
på idéer och frågor för framtiden: Sammanslagning. Vill vi stå kvar som en helt fristående organisation under överskådlig tid, eller kan vi tänka oss någon form av samgående eller samordning på sikt? Hur ska i så fall samgåendet se ut? På vilka villkor ska det genomföras? Vad ska det syfta till? Vad blir bättre, vad blir sämre? Trojkan – SSF, FSR och SkytteUO – har ställt dessa frågor, men skändligen misslyckats med att besvara dem. Tävlingsformer. Den enda möjligheten till hållbar utveckling är att vi gör pistolskyttet som sport intressant inte bara för utövarna, utan också för åskådarna. Fältskytte, som är vår mest intressanta gren, och som drar stora skaror av tävlingsdeltagare, är ur åskådarsynpunkt så urbota trist att inte ens deltagarna själva ids titta på eländet. När man klarat av sin egen skjutning, åker man hem. Ytterst få skulle ens komma på tanken att stanna för att titta på när övriga deltagare tävlar. Det är absolut nödvändigt att vi ändrar på detta, åtminstone om vi vill överleva på lång sikt. Vi måste införa tävlingsformer som är publik- och mediavänliga. Och där finns det i stort sett bara en väg att gå, och det är match-tävlingar modell tennis. Varje pistolskyttetävling, åtminstone mästerskap, ska sluta med en tät kamp, man mot man, skott för skott, mellan två finalister. Ulf Hansson, NP’s redaktör, arrangerade för några år sedan tävlingen Swedish Masters i Eskilstuna, helt upplagd enligt det receptet. (Vann gjorde för övrigt en kvinna, Monica Rundqvist.) Den blev succé både bland deltagare och åskådare. Och viktigast av allt, Ulf Hansson lade fram sina idéer för två av Sveriges främsta experter på sportskildringar i TV, dels Lennart Jelbe, dels Sveriges Televisions sportchef, och båda sa: ”Ja, om ni gör tävlingarna på det sättet, då är vi intresserade!”. Den dag vår förbundsstyrelse på allvar hugger tänderna i dessa frågor, då kan vi verkligen säga att vi har en framtid. Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Fråga inte ditt land I min artikel ”Fördubbla medlemsavgiften!” skrev jag om Försvarsmakten: ”Men sedan ett par decennier är ’pappa’ en skugga av sitt forna jag. Han kämpar för sin egen överlevnad, och har inte tid med oss. Och han är själv lika sedd över axeln som vi tävlingsskyttar är.” Om det nu är så att Försvarsmakten inte kan ge oss några väsentliga fördelar, varför anser jag då att det är rätt att vi ställer upp som frivillig försvarsorganisation? Det är en viktig fråga, som kräver svar. Svenska Pistolskytteförbundet är en ideell organisation, i motsats till ett kommersiellt företag. Vårt huvudmål är inte ekonomisk lönsamhet. Målet är att skapa förutsättningar för medlemmarna att utöva pistolskytte. Även en ideell rörelse måste dock finansieras, och därför handlar våra diskussioner och debatter ofta om att skaffa fram pengar. Inför varje åtgärd, varje projekt, frågar vi oss: Hur mycket kostar det? Hur ska vi finansiera det?. Därför är det naturligt att vi lägger ekonomiska aspekter även på vårt förhållande till Försvarsmakten. Vilka fördelar kan det ge oss? Kan vi få bidrag? Men vi får aldrig glömma att grunden i vårt förhållande till Försvarsmakten är ideellt. Svenska Pistolskytteförbundet stödjer inte FM därför att vi vill kapa åt oss pengar och fördelar. Vår grundläggande uppgift som frivillig försvarsorganisation är att efter bästa förmåga stödja Sveriges försvarsmakt. Detta av den anledningen att vi är övertygade om att vårt land behöver ett militärt försvar, och att vi anser att SPSF har något väsentligt att bidra med. I ett berömt tal sa den amerikanske presidenten John F Kennedy: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land.” Med en lätt modifiering kan den uppmaningen riktas till Svenska Pistolskytteförbundets medlemmar. Sedan är det ändå så, att vi på längre sikt får både ekonomiska och andra fördelar av ett samarbete med Försvarsmakten. Det är som sagt inte vårt huvudsyfte, men det gör ju inte ont, om man säger så. Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Nationellt
sportskytte? Absolut! Till årets ordinarie förbundsmöte hade Västgöta-Dals pistolskyttekrets inkommit med en intressant motion. Kretsen föreslog att Svenska Pistolskytteförbundet skulle ta upp sportskyttegrenarna i pistol på sitt ordinarie grenprogram. Idén kommer ursprungligen från Ragnar Skanåker, och den intellektuellt rörliga kretsstyrelsen i Västgöta-Dal förstod tydligen det fina i kråksången, och hakade på. I Stockholmskretsens styrelse var vi också med på noterna, och beslöt genast att biträda Västgöta-Dals idé. Men övriga kretsar ansåg att om de uppkörda hjulspåren har dugt i sjuttio år, så duger de i sjuttio år till. Och så var det med den saken. Eller? Nej, givetvis är saken inte alls utagerad. Det är bara det att begreppsmässigt kom vi in snett från början. Det gäller att tänka på ett helt annat sätt. Vi måste upp ur hjulspåren, och vi ska inte av slentrian utgå från att allt är förbjudet, om det inte är uttryckligen tillåtet. Det som sitter så hårt i huvudet på folk i den här frågan, är det här med rättigheter. SPSF har rätt till de nationella pistolgrenarna, och SSF har rätt till de internationella. Men kalla fakta är att inget idrottsförbund har någon immateriell rätt över huvud taget. Det finns ingen som har copyright på idrottsgrenar. SPSF kan anordna ett eget litet SM i bowling, om de vill. Den stora stoppklossen i sammanhanget är organisationstillhörigheten, det vill säga att det är Svenska Sportskytteförbundet som med ensamrätt är anslutet till det internationella sportskytteförbundet. Och ISSF har så att säga ”den starkes rätt”. De är stora och erkända, och om de påstår att det är deras VM som gäller, och inte någon annans, så håller de flesta i omvärlden med om det. Men kom ihåg att det enda maktmedel ISSF har mot uppstudsiga fritänkare, är uteslutning. Om SSF inte gör som de är tillsagda (t ex förbjuder vissa pistolgrenar), så blir de uteslutna. Men Svenska Pistolskytteförbundet är inte medlem i ISSF, och kan följaktligen inte uteslutas. Där är såväl SSF som ISSF helt maktlösa. Nu reser sig en skog av pekfingrar, och deras innehavare mässar ihärdigt ”man får inte… det går inte att… så där kan man väl inte…”. Jodå, det kan man visst. Vill Lilla Rakvattnets Pistolskytteförening arrangera en tävling i standardpistol, så får de gärna göra det, utan att fråga SSF om lov. Och vill de kalla sin tävling för världsmästerskap, så finns det inga hinder. Kan man köpa tomtmark på månen, så kan man bli världsmästare i standardpistol i Lilla Rakvattnet. Ett litet påpekande, dock. Det är ju det här med den överenskomna ordningen inom det egna förbundet. Gällande de i SPSF officiellt upptagna pistolgrenarna är det förstås förbundet som bestämmer vad som ska räknas som officiellt mästerskap. Men när det gäller bowling, snabbknyppling eller fripistol, som inte är officiellt upptagna grenar inom vårt förbund, går det bra att arrangera vilka tävlingar som helst. Och vill ni kalla dem för EM eller VM, så är det fritt fram. Sammanfattningsvis vill jag säga: Kära Västgöta-Dal, det var en lysande idé ni kom upp med. Vad jag har velat säga med denna artikel är att idén inte alls dog i och med förbundsmötet. Den lever och frodas, och låt oss se vad vi kan göra av den. Nya, friska idéer är vad det här förbundet behöver. Och såna finns det tydligen i Västgöta-Dal. Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Det kunde ha
varit värre Under rubriken ”Nyheter” (på
högra sidan) har vi i artikeln ”Legala vapenägare frias” berört Sveriges
problem med insmugglingen av skjutvapen. Detta är ett problem inte bara för
Sverige, utan för hela Europa. Men det finns de som har det värre. Till exempel Mexiko. Knarkköparna i USA förser de mexikanska
narkotikakartellerna med enorma penningbelopp. Enligt sakkunniga
uppskattningar tjänar kartellerna mellan 10 och 30 miljarder dollar årligen på
att sälja kokain, heroin, marijuana och metamfetamin till amerikanska
missbrukare. Vi ett enda tillslag nu i mars i ett hus i Lomas de Chapultepec, som är ett av Mexico Citys finare
bostadsområden, hittade polisen 206 miljoner dollar gömda i väggar, garderober
och väskor. Förutom till exempel
talrika beställningsmord används knarkpengarna till att köpa vapen från USA.
Och då är det inte fråga om sådana ärtbössor som
svenska brottslingar låter smuggla in. Enligt riksåklagaren Eduardo Medina kan
någon i USA exempelvis samla ihop mellan 50 och 100 kraftiga vapen,
granatkastare, splittergranater och automatgevär, och sedan relativt obehindrat
smuggla in denna ansenliga arsenal i Mexiko. Man inser varför president Felipe Calderón fann det nödvändigt att skicka 24 000
soldater till de regioner där maffiakrigen rasar som
värst. Så även om den svenska
vapensmugglingen förvisso är ett allvarligt bekymmer, så kan man lugn säga att
det kunde ha varit värre. Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
För kung och
fosterland
Som bekant har vår förbundsledning bestämt att vi inte får
skjuta på ”människoliknande figurer”, vilket i klarspråk är ett förbud mot att
använda Försvarsmaktens målmateriel. Detta är ett synnerligen märkligt beslut. Svenska
Pistolskytteförbundet är, och har alltsedan sitt bildande varit, en frivillig
försvarsorganisation.
|
|
--------------------------------------------------- |
|
Få äro utvalda
Det påstås att det finns hundra miljoner hemsidor i världen.
Många av dessa har tillkommit därför att upphovsmännen känt trycket av den
allmänna opinionen. Man ”måste ha” en hemsida. Detta gäller inte bara General
Motors, American Express, ABB och Volvo, utan också minsta sybehörsbutik och
schackklubb. |
|
--------------------------------------------------- |